När jag skrivit mitt teoriprov för körkort här i Kalifornien var det kö för att lämna in det och i den kön började jag prata med en äldre herre. Jag berättade att jag jobbade med mjukvaruutveckling och då sa han att han hade problem med datorn där hemma. Det dröjde inte länge förrän jag frågade om han var intresserad av aktiemarknaden och det visade sig att han var mycket intresserad sedan många år tillbaka.

Han berättade att han spred riskerna mycket och hade runt 50 innehav. Han pratade även om att han nyligen köpt en Mercedes och jag blev naturligtvis nyfiken på hur tät gubben egentligen var. Frågade om vilket hans största innehav var och det gav utdelning. Han sa att det var Charles Schwab och att han hade 38 000 aktier.

Väl framme i luckan tänkte jag inte mycket mer på honom utan jag lämnade in mitt prov som rättades direkt och blev upprymd av att jag blev godkänd. När jag satt mig i bilen för att köra hem knackade det på rutan och där stod han igen. Han ville tacka för pratstunden och först nu sa han vad han hette. Hans namn var Tony Achermann och han skrev teoriprovet för att han nyss fyllt 90 år och från och med 70 måste man skriva om det var femte år. Som av en reflex frågade jag om han ville ha hjälp med datorn där hemma. Jag var nyfiken på hur han bodde. Det slutade med att han bjöd hem mig på middag samma kväll och det var väl lika bra att jag körde efter honom i hans Merca direkt.

I lagom takt drog han iväg och jag efter genom stadsvimlet. Vi körde på en bit och kvarteren började bli lite mer risiga. Vad är det här tänkte jag. Men helt plötsligt så är vi inne i helt andra kvarter med stora villor. Samtidigt börjar det luta uppåt och ju högre vi kommer ju maffigare blir villorna. Efter många stopp-skyltar, som finns vida varenda korsning, svänger han av på en uppfart och vi är framme. Huset var maffigt men inte så vansinnigt stort som de runt omkring. Senare fick jag veta att området hette Hillsborough och är ett av de mest välbärgade områdena i hela USA.

Nu kommer hans yngre fru ut och hon ser minst sagt förvirrad ut när hon ser att jag är med. Hon tittar på mig som om jag bara väntar på att få komma in och sno med både det ena och andra. Men jag lyckas prata mig innanför murarna och där var en trädgård med pool i sedvanlig ordning.

Medans Tony börjar med maten sitter jag och frugan som hette Helga vid datorn. Även om jag nu kommit in är det tydligt att Helga är mycket obekväm med situationen, jag tänker att det släpper väl snart och det skulle visa sig stämma. Fördomsfull som jag är trodde jag att han började med maten för att Helga inte skulle bli fullständigt vansinnig men senare visar det sig att han innan han blev pensionär jobbat som kock och nog fixade den mesta maten där hemma.

Helga och Tony frågade om skatterna när det gällde aktiehandel i Sverige och jag förklarade så gott jag kunde. I USA är det annorlunda, här finns en särskild punktskatt på korta aktieaffärer men det är inte det enda. Lön, reavinst, utdelningar med mera skattas nämligen som inkomst allt ihop och procentsatsen beror på hur mycket man tjänar och kan gå upp mot drygt 40 procent för de som tjänar mycket. Nu blev det ännu mer tydligt varför Buffet är så mycket emot utdelning i Berkshire Hathaway. De klagade mycket på Obama och tyckte i stort sett allt han gjorde var fel. Särskilt de åtgärder som gick åt det socialistiska hållet. Det kändes lite konstigt att sitta där i det fina huset i det fina området med några multimiljonärer som klagade på att de fick betala skatt som gick till matkuponger och sjukvård till de som inte har lika gott ställt.

Men samtidigt förstår jag dem något. De rika i USA får till skillnad mot de i Sverige inte mycket tillbaka för det de betalar in. Dagis är svindyrt och sen är det privatskola hela vägen till universitetsexamen som gäller. Sen får arbetsgivaren stå för sjukförsäkring och någon allmän pension är det inte mycket med.

Det stod snart ganska klart att Tony och Helga inte haft några vansinnigt höga löner utan det var istället sparande och investeringar som hade tagit dem dit de var. Jag fick inte heller intrycket att de var några stjärninvesterare utan det var tron på aktier som investering och frånvaro av köp av orimligt värderade bolag under lång tid som hade räckt.

Själv har jag ännu inte mött någon, som regelbundet investerat på börsen under lång tid, och blivit missnöjd. Däremot har jag mött ett flertal som gjort några fåtal affärer, blivit brända, för att sedan helt avstå. Det känns bra.